Han skulle renovera för evigt, tanken var bra…

 

Bilskrotar så kallade Junkyards fanns överallt i USA på 70 och 80,90talet, fyllda med bilar som skrotägare samlat på sig på en tid när dom kostade inget eller väldigt lite.
Cabrioleter som idag kostar en förmögenhet stod utomhus och värdet var i stort sett inget. Var en ruta nere så var det ingen som engagerade sig i varför utan då fick den stå så för väder och vind och ville nån köpa hela bilen, thats fine men oftast såldes dom i delar då det gynnade plånboken mer.

.

Vanligaste bilen som kom in på skrotar var 4dörrars bilar och en dominerande del på skrotarna var dessa och även de gick fint att sälja delar från då mycket passade på alla modeller.

Sen finns det dom, dom som tror att allt är för evigt.

Såsom ägaren till denna samling(Skrot?) i Virginia som tog rätt på en stor mängd bilar under det glada 70talet. Planen var att alla skulle renoveras, och sen ställas bort och ge en fin pensionspeng.

Bilantalet ökade, ägaren blev äldre och i Virginia finns det årstider som gör att bilarna åldras snabbt med hjälp av moder natur, speciellt om dom står på gräs och utan tak.

Planerna fick ändras efter 30års samlande på gräsmattan fick bilarna började säljas delar ifrån och förfallet började.

Entrén till denna samling var en takplåt modell större, anvisningen till kontoret där priser skulle diskuteras en handtextad baklucka och kontoret var en enkel bod.

Inga stängsel, inga larm eller lampor men en ägare med hagelbössa. Det räckte fint enligt honom.

++

Nu är allt borta, det mesta pressat då han blev ålagd att städa upp på tomten av kommunen. Vi köpte en 65”Pontiac Bonneville Coupe därifrån för några år sedan, jag tror min kontakt anser att det var den svåraste bilen han plockat upp nånsin då träd fick fällas, andra bilar flyttas och kanske skulle den fått stå kvar.
25år utomhus gjorde den till en dålig”parts-car”, inte mer.

En gång i tiden var dessa bilar nya, stod på en bilaffär och väntade blanka och fina i hopp om att en köpare skulle dyka upp och ta väl hand om dom.

Hur och varför dom kom till denna speciella samlare vet ingen, vad vi kan gissa är att några som kom dit redan på 70talet var säkert bra bilar då och bilarna kunde ställas bort då pga av att laddningen ej fungerade, dåliga hjullager osv. Värdet var 0.

Jag tycker om bilder från skrotar, har en del sparade och bifogar nedan en del av dessa från Virginaskroten. Skapade ett bildspel som förhoppningsvis fungerar och att bilderna rullar på.

Ser att Mr.Paul från förra inlägget fanns med på något kort också 🙂

Njut eller gråt av bilderna, ha iallafall en Gó Söndag!

/Håkan

Skriver utan nån som helst plan eller vinning, och troligtvis kommer detta att öka från Autonorrland. Iallafall planerandet, helst vinningen också då det finns massor att skriva om och som kan fastna på en kameralins 😉

Kommentarer och idéer uppskattas —-> info@autonorrland.se

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Vem är Mr.Paul?

1937 föddes Mr.Paul i en liten stad på östkusten i USA ovetandes om vad som skulle följa honom genom livet.

Tidigt,tidigt upptäckte Paul att allt med skruvar och muttrar som dessutom lät var enormt kul, och till sina föräldrars glädje(?) gjordes försök att reparera det mesta som var trasigt eller blev trasigt efter att det tagits isär. Även grannars cyklar, mopeder mm blev utsatta för Paul ungdomliga entusiasm. Ibland till deras glädje, ibland med lite mindre glädje.

I tonåren fick Paul bilar av släkt och grannar som ansågs utagerade och en del såldes i delar och en del gjordes iordning och såldes med en liten förtjänst. Några behölls och eftersom de flesta i grannskapet åkte Chryslerprodukter så nekades det mest med Plymouth och Dodge och av dom bilarna som behölls var det enbart Chryslerprodukter…

Efter avslutad grundskola började Mr.Paul hos en lokal Chryslerdealer som utan betänketid anställde vår  duktige vän på verkstaden som mekaniker.

Via ett par andra verkstäder så har Mr.Paul jobbat som bilmekaniker hela sitt liv till sin pension för ett antal år sen.

Vem är då Mr.Paul? Varför skriver jag en livsskildring?

 

Mr.Paul har sen vi startade med bilar för ca 15år sen varit/är vår hjälpreda när bilar köpts i USA som har gått lite orent, bromsar saknas eller en förgasare bråkat mm. Han har även följt med ibland när bilar hämtas, speciellt Chrysler´s 🙂

I minst 10år av dessa 15 har Mr.Paul sagt att nu får det vara, min rygg orkar inte och jag vill bara göra”my own stuff”.

Varje gång Mr.Paul sagt så(många gånger)så brukar det vara lugnt några dagar, sen kommer Paul på kaffe hos min kontakt och går ut i garaget för att se vad som pågår, helt utan att blivit ombedd att göra det.

Mr.Paul har stora svårigheter att bara sitta och göra ingenting, då hans”own stuff”är klart har han lätt för att hjälpa andra fast han inte har kropp för det egentligen.

Nu försöker vi ta hjälp av andra när det krävs men ibland dyker han upp, Mr.Paul. Som häromdagen när Chev Impala 65an landade. Då fanns han där och kollade på bilen, fin bil fast det var”fel”märke enl.Mr.Paul. Här fick han backa ut 1971″Dodge Challenger R/T när  skulle av i hamnen i Baltimore för vidare transport till Finland. A lifetime moment enligt Mr.Paul.

Det är småpengar han begär för sin värdefulla hjälp.

Tänk på det och uppskatta hjälp ni får av vänner och bekanta, vare sig det är gratis eller att det kostar. I garage eller annars.

Happy Fredag!

/Håkan

 

 

 

70talet då?

70tals jänkare är det ytterst sällan vi tar hem till Sverige utan det fokuseras mest från ca 1955-1970 och då mest fina bilar med få eller inga behov.

Igår satte jag mig via Skype och gick igenom vad vi letar med min kontakt i USA och som vanligt svävade ämnen mellan bilar, mat och att dom kanske skulle få snö på fredag. Inte att glömma att det var en köldknäpp i USA just nu där det kunde bli nollgradigt om nätterna.

Naturligtvis förklarade jag läget i Sverige med snö, temp osv och hur konstigt det var att vara utan vinterjänk för första gången på många år. Under tiden vi pratar så skummade jag igenom lite annonser i närheten av kontakten och det dök upp en Cadillac 1979 med lite mil(55000usmiles),förgasarproblem och till ett pris som var mycket lågt.

Saken är den att för att motivera mig genom vintern måste man ha något amerikanskt som inte är för bra men inte heller för dåligt att ha dubbdäck på och bra värme i, denna såg ut att passa in på det.

Idag står denna lite smutsiga rostfria Cadillac och vilar hos kontakten. Spännande med en solbränd och torr 70tals Cadillac som inte har en aning om var den ska.

425cui och 180hkr blir nog bra det. Ingen risk för gummirök eller ideér.

Absolut jättegrön överallt in och utvändigt och med säten som ser ut som en gammal plyschsoffa.

Kul ändå, hoppas den fungerar och att det är en så bra åkbil som det ser ut så ska den få en ordentlig service och sen köras med. Ofta.

Ibland går det liksom inte att förklara bilköp riktigt, det bara blir…

Happy Onsdag!

/Håkan

 

 

 

 

 

 

Det som känns rätt är bäst…

Pontiac?

Alla som känner mig någorlunda väl eller bättre vet att jag är rätt så fast i Pontiacvärlden och har svårt att välja vilket år som är favoritår då alla har sin skönhet. Få har väl sett flera 65/66 fullsize Pontiac i garaget åka in och ut och måste det väljas så är det nog 65. Eller 66. Nr 1 Kermit är en 69″men den är utom tävlan 🙂

Invändigt är en välskött 65a Bonneville oslagbar men utvändigt kan jag inte välja, det blir oavgjort. Nu vet jag att den finns andra märken och modeller, och även där finns lite favoriter. En är Buick Electra 1967″, en annan Cadillac 1964″. Ford Galaxie 63-64 är snygga. Och en massa andra. Skulle bara lägga ut bilden nedan på bilen vi håller på med men det”gled iväg” när jag började fundera efter att ha mekat både 65 och 66 Bonneville idag.

Huvudsaken att man gillar sin bil, o-avsett om det är en originalbil,custom eller smårostig bruksbil. Pontiac eller något annat. Åkte själv i minus 24c i min Bonneville 65″för nån vecka sen och när jag backade ut den kändes det där”wow”som en del bilar har för en. Inte alls planerat men då det varit lite mycket ett tag kändes det klockrent. Säkert tycker nån att det kan man väl inte göra mitt i vintern med en rätt fin Bonneville? Men just då var det torrt och kallt, värmen bra i bilen och radiokanalen rätt så då blev det så. Att man använder den till det som känns rätt är bäst.

När det finns tid utanför bilimporten(av alla märken) så brukar vi pyssla lite med andras bilar, som nu denna Bonneville Conv 65″. En mycket bra bil som får lite tlc under huven av mig och lite puts av in och utvändigt av Carina, idag fick allt krom och rostfritt sig en polering.

Bifogar en bild på den, och ja bara bildlek då jag försöker begripa programmen i nya datorn och nej ingen koppling till en Wilmer X låt.

Happy Tisdag!

/Håkan & Carina

 

Iallafall några per dag, fast det älskas…

Älskar mail, enklast att ha så man har koll på vad kunder letar/letat. Men med 10 års mailande och 28000mail i inboxen försöker jag minska summan i samband med datorbytet nyligen. I allafall är tanken att försöka städa bort en bunt varje dag. Problemet är vad att spara som jag antagligen kommer att titta på nångång, eller vad som är dravel och ska kastas…  Så istället för att spara bilder i mail så försöker jag katalogisera dom på hårddisken, typ Bilar, Shower(Bilshower, ej duschbilder) mopeder, junkyards osv…Och även flytta från gamla datorn helst i ordning. Detta tar tid. Sorterar just nu dubbletter i ett fotoalbum där bilderna togs av min kontakt för några år sen på en skrot i Virginia. Numera är det mesta pressat tyvärr. Ett album kommer om nån dag på dessa”Once they were new”.

Underbar entré med en taklåt som dörr, och en baklucka som hänvisning till”kontoret”.

Ha en alldels utsökt Söndag,njut då den ej kommer igen!

/Håkan med mail info@autonorrland.se

 

Alla 17 var vita, från 1959 och flattops.

I samband med att vi söker en 59″Chevrolet Impala Flattop 1959″så åkte vår kontakt till en kille som hade en till salu som skulle vara i mycket fint skick. Vid ankomsten fick han veta att en annan köpare skickad en handpenning och den tyvärr inte kunde köpas. Men något annat kanske var intressant frågade han vår kontakt och dom stegade iväg mot säjarens rätt stora garage.

Mer än förvånad blev han när portarna öppnades, där fanns inte bara Impala 59an utan även Buick, Pontiac, Cadillac och Oldsmobile. Samtliga från 1959″, samtliga Flattops och alla vita.

Tyvärr var både Cadillac och Chevrolet sålda. Men iallafall förra veckan fanns de övriga kvar.

Ännu mer förvånande var när säljaren berättade om dessa vita 1959ors ursprung, och detta kan endast hända i USA.

Dessa 5 köptes från dödsboet där en samlare gått bort som endast hade vita GMbilar från 1959, och flattops. Totalt ägde han 17stycken och när hans begravning ägde rum så kördes samtliga 17 bilar i kortege dit.

En kul och udda historia och vad som hände med andra dom 12 som ej köptes vet ingen, troligtvis spridda över hela USA.

Happy Onsdag!

/Håkan

 

Rockklassiker i -23 och snålblåst smakar fint…

Svaret finns kanske inte, varför man tar ut sin lågmilade Pontiac Bonneville Brougham 1965″ur kallgaraget i Januari?Brutalt väckt ur sömnen av att täcket åkte av, och sen ut och åka en halvtimme runt byn. Att det är -23c och blåser? Varför inte, det gjordes säkert då dom var nya och inget salt på vägar och skön värme gjorde det till en njutning. RockKlassiker på am/fm radion kändes helt ok fast det var minst 50grader för kallt. Nr 2 av bilarna i garaget, nr 1 Kermit stod fel till annars hade han nog fått åka en sväng också, 390hkr 428 och diff är fint. Dagens Höjdare, hittils. /Håkan

Oljan tjocknar med tiden.

Fyllda 50 i år så finns det en del man varit med både i och utanför garaget, och det känns rätt skönt att ha lite taskigt minne och oftast det roliga dyker upp ibland som mentala flashbacks.

___

Som siste man i gänget att få körkort så fick man vara lite åskådare när kompisarna skulle lyckas och misslyckas med diverse utprovningar av bilar som bestod av accelerationstest med Amazon för att se skillnaden mellan att ha accpumpen ställd för sportig körning eller inte(Fanns faktiskt detta i instruktionsboken). Sen att skillnaden var 0, ibland snabbare och ibland långsammare grunnades det på.

Då det mest var gamla Volvo´s(då 1973or) samt denna stackars Amazon som testades fick vi vara med om bakaxelras, vipparmshaverier, skeva fälga, o-taliga burnouter,  som oftast behövde olja som vi…dom(kompisarna) menar jag hade på sprayburk. Kraften var liksom inte tillräcklig för burnisar utan olja.

En av kompisarna hade en Saab 99 med insprutning, men trots denna insprutning så var enda sättet att få den att slira att backa full fart, in med 1:an och framåt medans det fortfarande rullade snabbt bakåt. Att den höll ihop så pass länge var ett dåtida under, det också.

Lyftet effektmässigt för Volvo´s då var när min morbror renoverade motorn och satte i en D kam och monterade 2tums avgassystem, vilken raket det blev tyckte vi då och det var den bilen jag övningskörde i till min morbrors förskräckelse då jag tror jag fick sladd nån gång, av misstag naturligtvis.

Även jag skaffade som 17åring en Amazon som rostlagades, lackades men såldes sen då jag istället köpte en Volvo 144 GL med taklucka, skinninredning och en insprutningsmotor på 124hkr. En”ball”bil då, och den höll ihop trots ivriga försök att göra lite för mycket med den, jo ett bakaxelras hanns med.

Då var det liksom klart vem som hade bästa och snabbaste bilen, som t.o.m hade original varvräknare.

Minnen som utomhusmek med att byta topplock och insug på en Amazon i minus 15, byta hjul utomhus i snöfall och minus 20 passerar förbi samt en massa annat som säkert förträngts genom åren.

Rubriken leder till att hur trögt det kan vara att få igång kroppen och göra det man måste när termometern visar under +5c?

ALLT är drygt, jobbigt även om det är ett intressant jobb när kylan sätter in.

Yes, tänkte jag för några år sen att nu kom jag på något kul med vintern och en snöskoter köptes. Nej två förresten. Då jag inte begrep/begriper något om skotrar konsulterades en god vän(som känner igen sig nu)som fick kolla blocket och han fann en lämplig skoter med back och dubbeldyna. Att den hette Thundercat lät fränt och vi åkte 1 timme norrut och fann en jättefin skoter som efter uppstart fick provköras av min vän då den lät vansinnigt nervös.

Hemma tog jag en tur och 900cubik ,165hkr gjorde den rätt kul. Att den sen drack bensin som en V8 gjorde liksom inte så mycket. Men aj vad kallt det var att köra, det fanns inte en kroppsdel som gick att röra efter 2 timmar på den.

Sen började det som var början till slutet på min skotersession, byte boggielager, rem, mer lager, andra småfel samt att vinter nr 2 upptäckte vi att den slickar i sig lite glykol gjorde att den ställdes bort. Tror detta är 5-6år sen nu och den står och skäms än.

En SS440 Yamaha finns också, som startades upp ifjol i allafall. Dåtidens sportmaskin.

Eventuellt mer en annan gång, då många andra bilar, mopeder plus annat med flashbacks finns. inte bara med bilar från USA som det mest handlar om nu.Med en termometer som visar -17c finns det ingen del av mig som vill ut i kylan…frivilligt.

Oljan i kroppsmekanismen tjocknar med tiden tror jag och därav intresset för vinteraktiviteter i och utanför garaget.

Detta är lite av en bilnörds bekännelser som är preskriberade sedan länge och avslutningsvis en bild på en som fattade rätt snabbt vad som gäller och bor i Florida vintertid.

Lars-Åke Krantz

Trevlig som han är skickas det bilder på när han åker Pontiac Bonneville, kollar andra bilar, på lite sol och palmer till mig.

Bifogar ett att begrunda 🙂 Eget hopklipp för att visa reportagebilen som används i USA.

Happy Onsdag!

/Håkan